Jag var inlagd pga akut stressreaktion efter flertalet svåra händelser (bl.a hade en nära anhörig gått bort, min relation hade tagit slut och jag hade blivit fysiskt sjuk och behövde opereras) och på grund av platsbrist blivit skickad till avdelning 362, som egentligen är till för människor med bipolärdiagnoser. Jag var helt slut när jag kom till avdelningen och befann mig i aktiv svält (hade gått ned 11 kg på en månad) och orkade inte så mycket annat än att ligga i sängen. På morgonen efter att jag kommit dit kommer överläkaren in för inskrivningssamtal. Hen är först väldigt vänlig och säger åt personalen att hämta kaffe till mig och hjälper mig att sitta upp. Jag får mitt kaffe, vi går till ett samtalsrum och jag berättar varför jag är där. Hen säger att jag är välkommen att stanna men utan vårdplan då hen ”förstår manier och psykoser, men förstår inte sorg”. Jag gick med på det och bad att få gå ut för jag tänkte att jag ville gå till Pressbyrån i hopp om att hitta något positivt för mig själv. Det fick jag, men bara med personal.

En i personalen går med mig till Pressbyrån. Hen stirrar bara rakt fram, vägrar tilltala mig och går vid ett tillfälle rätt ut i gatan. Jag försöker påpeka att det finns ett övergångsställe bara ett par meter bredvid oss, men hen ignorerar mig. På Pressbyrån köper jag en tidning, en liten påse Gott och Blandat samt en halvliter cola. På avdelningen äter jag ungefär en tredjedel av påsen och dricker upp halva colan. Det är det första jag får i mig på flera dagar. Sedan somnar jag av utmattning.

Morgonen efter kommer överläkaren in på mitt rum och skriker att jag måste gå upp. Hen sparkar på sängen och drar mig i armen. Klockan var runt 07.30 på morgonen. Hen skriker att jag inte skall ligga och lata mig och jag blir frustrerad och frågar vad hen tycker att jag skall göra. Hen säger att jag skall rita (jag hade faktiskt varit i avdelningens pysselrum när jag väntade på att personalen som skulle följa med mig ut skulle göra sig färdig och det fanns bara en trave a4-papper och några färgpennor i tre olika färger) och innan jag hinner svara får hen syn på godiset och läsken på mitt nattduksbord. ”Du skall upp!”skriker hen då igen ”Och inte ligga här och trycka i dig godis och cola!” Sedan lämnar hen mitt rum.

Jag gick sedan till receptionen och begärde att få skriva ut mig. Överläkaren vägrade att prata med mig så jag fick vänta några timmar på att få träffa en AT-läkare som skrev ut mig.