Jag har svår PTSD och lades in på avdelning 365 för suicidprevention efter att min öppenvårdskontakt åkt med mig till psykiatriakuten, eftersom jag under flashbacks bedömdes tappa kontakten med mig själv (dissociation) i kombination med svåra självmordstankar.
Under en panikångestattack berättade jag för en skötare på avdelningen att jag blivit våldtagen av min pojkvän. Hon frågade om hon fick tala med sin kollegor om det, och om hon fick skriva det i min journal.
När jag efter inläggningstillfället skulle skrivas ut och pratade med sjuksköterskan på avdelningen, sa hen plötsligt att jag skulle vara väldigt försiktig med allvarliga anklagelser när jag mådde så dåligt. Jag förstod inte vad hen menade, och hen berättade att hen läst i min journal vad jag berättat om min pojkvän. Hen frågade mig vidare hur min pojkvän mådde, och hur jag trodde att det kändes för honom att jag ”anklagade honom”. Jag blev så chockad att jag hade svårt att förstå vad det var hon sa, så jag bad hen förklara. Hen frågade då rakt ut: ”Hur kan du vara säker på att det verkligen har hänt?”. Jag bröt ihop och sprang därifrån, men hann bara några meter innan jag föll ihop i panikångest. Hen gjorde ingen ansats att komma efter, eller alls se hur det var med mig. Som tur var kom en kollega till hen efter mig och hade ett långt samtal om att det sjuksköterskan sagt inte var okej och att det var viktigt att jag inte lyssnade. Men det var fortfarande en fruktansvärd upplevelse.