Författare: admin (Sida 2 av 2)

Jag hade levt i en relation som inte var så bra, kort därpå ytterligare en. Efter en serie händelser utvecklade jag PTSD för andra gången i mitt liv, vilket jag inte förstod då. Jag hade börjat få problem med derealisation, vilket jag inte visste vad det var så det skrämde mig väldigt mycket. Trodde att jag höll på att bli galen. Till slut åkte jag in till psykakuten för första gången i mitt liv. Väl där blev jag först hemskickad med antidepressiva utan uppföljning, men efter ett till försök någon vecka senare gick de med på att lägga in mig.

Trodde på riktigt att jag äntligen skulle få hjälp. Om jag ser tillbaka på det nu så ter den tanken sig helt verklighetsfrånvänd och jag har svårt att förstå hur jag någonsin har kunnat tro att det finns hjälp att få där. När jag kom till avdelningen fick jag ett eget rum och personalen gick igenom mina tillhörigheter, som brukligt. Jag minns att de diskuterade mina skor i ett par minuter och landade i att ingen verkade orka snöra upp dem för att kunna låsa in skosnörena, så de tog hela skorna och låste in. Sedan blev jag lämnad själv igen.

Jag minns tydligt att jag snabbt förstod att slutenvården inte var vad jag trodde att det skulle vara. Personalen såg rätt igenom en, det var ungefär som att vara en del av inredningen. Jag fick ingen information om behandlingsupplägg, vårdplan, ens mattider. När jag bad om att få tillbaka mina skor så fick jag bara höra att läkaren var tvungen att besluta om det, således fick jag gå runt utan skor i flera dagar. Skall nämnas att det här var i december och jag var så illa tvungen att gå ut på gården då jag vid den tidpunkten var rökare.

Jag fick träffa en underläkare, som föreslog en antipsykotisk medicin som heter Abilify. Av vilken anledning jag ansågs behöva antipsykotika vet jag inte, men jag har förstått att de ofta skrivs ut för lite allt möjligt. Jag känner flera som får dem som sömntabletter. Jag var till en början skeptisk, men läkaren bedyrade att det var ett nytt preparat som hade få biverkningar och att de skulle hjälpa mig, så jag gick med på att börja äta dem dagen efter.

Det första som hände var att jag fick feber, efter ungefär en halvtimme. Förmedlade detta till den ansvariga sjuksköterskan (så gått det gick, minns att jag var väldigt dålig och hade svårt att få fram ord) som kommit med medicinen. Hen sade bara ”okej” och gick. Somnade och vaknade efter några timmar, gick sedan för att äta lunch då underläkaren hade berättat för mig när mattiderna var och även uttryckt oro för att jag inte åt. I kön så tappar jag hörseln och ramlar ihop på golvet. En skötare drar upp mig och det nästa jag minns är att jag sitter på en bänk och kräks. Man tog ett blodtryck på mig, mindes siffrorna väldigt länge men har glömt dessa idag. Minns att det var farligt lågt, såpass att jag som inte kunde särskilt mycket om blodtryck reagerade på det. Vet också med mig att jag har haft lågt blodtryck som varit högre en gång sedan dess och då fick jag intravenös vätska i ambulans.

Jag blev ledd in på mitt rum, fick en kanna saft och en uppmaning om att dricka upp denna. Hörseln stabiliserades efter att jag hade druckit och jag bad att få tala med en läkare. De ljög då för mig och sade att det inte fanns någon läkare på sjukhuset eftersom att det var lördag. Då blev jag på riktigt rädd för att jag skulle dö. Jag blev lagd ensam på mitt rum resten av helgen. Orkar knappt röra på mig och det enda jag egentligen klarar är att ta mig fram och tillbaka till toaletten på rummet. Dagen efter minns jag att sjuksköterskan kom med en ny tablett och bad mig ta den. Jag blev så chockad av tilltaget, när alla måste ha sett hur sjuk jag blev av den första. Jag vägrar, hen går ut ur rummet.

På måndagen blev jag hotad med utskrivning om jag inte fortsatte med Abilify. Det blev väldigt svårt, då jag fortfarande var där i tron om att jag skulle få hjälp. Jag försökte förklara att jag kan tänka mig att ta emot hjälp, men inte just Abilify då jag hade blivit så sjuk och ingen verkade riktigt bry sig. En ur personalen uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att jag skulle få stanna kvar. Jag försökte förklara att jag var där för att få hjälp och inte för sakens skull.

Jag blev utskriven, då hade jag varit där från natten till fredag till måndag om jag minns rätt. Till en början sade de att jag slapp bli utskriven om jag testade en annan medicin, vilket jag gjorde. Sedan fick jag reda på att det hade varit meningen att jag skulle bli utskriven hela tiden, på grund av platsbrist. Jag IVO-anmälde sedan händelsen, men utredningen blev nedlagd då det stått i mina journaler att jag hade fått god vård. Vilket inte är jättekonstigt, då det var personerna jag anmälde som skrev mina journaler. Vill t o m minnas att man hade skrivit att jag hade högre blodtryck – alternativt lägre feber – än jag faktiskt hade. Mitt förtroende för svensk sjukvård rasade där och då. Man är liksom så rättslös inom vården. Kanske också rasade förtroendet för min egna kropp.

Blev inlagd på 365 för första gången efter ett självmordsförsök. På akuten vägrar man först att lägga in mig utan hänvisar till att jag ”alltid kommer att vara självmordsbenägen” och att ”det är lika bra att jag vänjer mig”. Blev dock inlagd ändå pga att personalen bytte skift innan det beslutades om någon åtgärd för mig och den nya läkaren gick med på att lägga in mig.

Personalen på avdelningen kändes ovanligt snälla. Dock blev jag av andra patienter tidigt varnad för överläkaren. När jag träffade hen för första gången för ett inskrivningssamtal fick jag frågan om jag ”köper benzo på svarta marknaden?”, till vilket jag givetvis svarar nekande. Läkaren säger då att ”det kan ju hjälpa mot ångest”, varpå jag frågar hur det är relevant i sammanhanget. Hen svarar att hen tydligen måste veta det för att kunna vårda mig. Samtalet fortsätter, jag tar upp mitt problem med maten och att jag har svårt att äta för att det känns som att jag har gått upp i vikt. Läkaren frågar då om jag brukar banta och säger att jag borde göra det för att gå ned i vikt. Sedan försöker hen argumentera för att skriva ut mig; bl.a så säger hen att jag tydligen skulle ha kommit överens med läkaren på akuten om att jag bara skulle stanna över helgen. När jag säger att någon sådan överenskommelse inte finns så säger hon att min katt nog saknar mig.

Jag går inte med på att bli utskriven och till slut går hen med på att ha kvar mig på avdelningen ”ett tag” samt upprättar en vårdplan i form av att min medicindos skall höjas. Jag åt vid tillfället ett SSRI-preparat, som hen vill dubblera på en gång, vilket jag inte går med på då snabba höjningar ger svåra biverkningar (det visade sig senare att jag inte var den enda vars mediciner hen var oförsiktig med, en annan patient hade hen satt ut hela dosen för med en gång vilket medförde att hen hade fruktansvärd ångest) och när jag sade detta skrattade hon mig i ansiktet och sade att hen är läkare och vet bättre än jag. Jag frågade då om hen någonsin hade ätit ett SSRI-preparat och vet hur det känns att mixtra med dem. Då blev hen arg, började skrika att ”medicinen kommer aldrig att ge någon effekt och sådana som du skall inte vara inlagda!” och stormade ut ur rummet. Kvar satt jag med en förvirrad underläkare som gick med på att bara höja min medicindos med 25 mg.

Dagen efter fick personalen på avdelningen order om att flytta mig till en annan avdelning med omedelbar verkan. Jag hade bett överläkaren specifikt att inte flytta mig till den avdelningen då det jobbade en underläkare där som för tillfället var under polisutredning för sexuella övergrepp. Då jag har svår PTSD på grund av sexuella övergrepp i min barndom så bad jag hen att inte få bli flyttad dit. Personalen som skulle varsko mig visste inte detta, utan kallade överläkaren till ett samtal med mig. Detta samtal spelades in av mig då jag var orolig för hur jag skulle bli bemött. Hen sade att jag skulle bli flyttad till den andra avdelningen. Jag svarade att hen kunde inte göra det, då jag har PTSD efter sexuella övergrepp. Jag hade panik i det här skedet. Hen sa att jag inte hade något val och då bad jag att få skriva ut mig, för att jag hellre dör än att hamna på den avdelningen. Hen sade att hen kunde skriva ut mig, då jag mår bra. Jag började gråta och sade att ”jag mår inte bra!” och ”vad fan vet du om det?”. När jag hänvisade till min PTSD skrattade hen åt mig och sade att jag inte skulle bli ”våldtagen” (hen gjorde citationstecken med fingrarna) för att läkare gör inte så, och om jag skulle bli det så fanns det personal på avdelningen som kunde se efter mig. Vid det här laget hade jag så kraftig ångest att jag var tvungen att lämna samtalsrummet. Det sista hen sade till mig var att ”du har ingen rätt att svära fastän du har borderline” varpå hen flinade åt mig.

Ute på avdelningen sökte hen upp mig och sa att ”du flyttas till den andra avdelningen nu. Oavsett vad du tycker. Sånt går inte att välja” Jag frågade om hon visste vad PTSD var och hur det fungerar, men hen flinade bara. Jag var i telefon med min psykolog precis då, som hörde konversationen och bad att få tala med hen. När jag frågade tvärvände hen och sade att hen inte tänkte tala med någon alls.

Personalen på avdelningen gick senare ihop och försökte få mig att inte bli flyttad till en annan avdelning. Överläkaren vägrade och hänvisade till att det inte gick. Jag frågade avdelningens sjuksköterska om denne visste hur överläkaren behandlade oss och hen såg mig i ögonen och nickade försiktigt. När överläkaren sedan hade gått hem för dagen samlades personalen i personalrummet. De ringde några samtal och jag fick en plats på en annan avdelning istället.

Jag anmälde sedan överläkaren till vårdenhetschefen, som kom ned till avdelningen jag blev flyttad till och lovade att hen skulle åtgärda detta på något vis. ”Jag kan inte lova vad som skall hända eller när, men jag kan lova att något kommer att hända.” Hen berättade då också att hen hade hört från personalen att överläkaren efter vårt första samtal hade stormat in på avdelningen och skrikit att hen skulle polisanmäla mig