Jag var inlagd på 361 när jag hade svår sepsis. Kunde inte sitta upp utan att få svimningskänslor, vilket jag blev utskälld för av läkaren för att jag inte ”satt rakt upp i stolen”. Hen förbjöd mig att äta mat på rummet och sade åt personalen att inte hjälpa mig när jag inte kunde ta mig från punkt A till punkt B eftersom att jag hade så svårt att gå, och skällde ut en i personalen när hen gjorde det i alla fall. Vid ett tillfälle behövde jag ta mig till personalrummet för att be om lugnande. Gick så långt jag kunde och ramlade sedan ihop på golvet. Fick lov att krypa resten av vägen. Då jag är diagnosticerad med Tourettes så har jag tics och det i kombination med att jag kröp gjorde att de antecknade i journalen att jag ”ligger på golvet och härmar en hund”. När jag sen berättade det för överläkaren så vägrade hen att tro mig för att ”fem personer i personalen har sagt till mig att du härmade en hund och jag litar på min personal”.
Kategori: Avdelning 361
Flera gånger när jag har varit inlagd på 361 så har en personalen kommenterat mitt utseende, ibland flera gånger om dagen. Hen säger hela tiden hur snygg hen tycker att är när jag anstränger mig, ”precis som hen” och understryker hela tiden att hen ”absolut inte flirtar” med mig vilket hen tycker att jag ”måste förstå”. Jag tycker att det är enormt obehagligt.
Jag hade levt i en relation som inte var så bra, kort därpå ytterligare en. Efter en serie händelser utvecklade jag PTSD för andra gången i mitt liv, vilket jag inte förstod då. Jag hade börjat få problem med derealisation, vilket jag inte visste vad det var så det skrämde mig väldigt mycket. Trodde att jag höll på att bli galen. Till slut åkte jag in till psykakuten för första gången i mitt liv. Väl där blev jag först hemskickad med antidepressiva utan uppföljning, men efter ett till försök någon vecka senare gick de med på att lägga in mig.
Trodde på riktigt att jag äntligen skulle få hjälp. Om jag ser tillbaka på det nu så ter den tanken sig helt verklighetsfrånvänd och jag har svårt att förstå hur jag någonsin har kunnat tro att det finns hjälp att få där. När jag kom till avdelningen fick jag ett eget rum och personalen gick igenom mina tillhörigheter, som brukligt. Jag minns att de diskuterade mina skor i ett par minuter och landade i att ingen verkade orka snöra upp dem för att kunna låsa in skosnörena, så de tog hela skorna och låste in. Sedan blev jag lämnad själv igen.
Jag minns tydligt att jag snabbt förstod att slutenvården inte var vad jag trodde att det skulle vara. Personalen såg rätt igenom en, det var ungefär som att vara en del av inredningen. Jag fick ingen information om behandlingsupplägg, vårdplan, ens mattider. När jag bad om att få tillbaka mina skor så fick jag bara höra att läkaren var tvungen att besluta om det, således fick jag gå runt utan skor i flera dagar. Skall nämnas att det här var i december och jag var så illa tvungen att gå ut på gården då jag vid den tidpunkten var rökare.
Jag fick träffa en underläkare, som föreslog en antipsykotisk medicin som heter Abilify. Av vilken anledning jag ansågs behöva antipsykotika vet jag inte, men jag har förstått att de ofta skrivs ut för lite allt möjligt. Jag känner flera som får dem som sömntabletter. Jag var till en början skeptisk, men läkaren bedyrade att det var ett nytt preparat som hade få biverkningar och att de skulle hjälpa mig, så jag gick med på att börja äta dem dagen efter.
Det första som hände var att jag fick feber, efter ungefär en halvtimme. Förmedlade detta till den ansvariga sjuksköterskan (så gått det gick, minns att jag var väldigt dålig och hade svårt att få fram ord) som kommit med medicinen. Hen sade bara ”okej” och gick. Somnade och vaknade efter några timmar, gick sedan för att äta lunch då underläkaren hade berättat för mig när mattiderna var och även uttryckt oro för att jag inte åt. I kön så tappar jag hörseln och ramlar ihop på golvet. En skötare drar upp mig och det nästa jag minns är att jag sitter på en bänk och kräks. Man tog ett blodtryck på mig, mindes siffrorna väldigt länge men har glömt dessa idag. Minns att det var farligt lågt, såpass att jag som inte kunde särskilt mycket om blodtryck reagerade på det. Vet också med mig att jag har haft lågt blodtryck som varit högre en gång sedan dess och då fick jag intravenös vätska i ambulans.
Jag blev ledd in på mitt rum, fick en kanna saft och en uppmaning om att dricka upp denna. Hörseln stabiliserades efter att jag hade druckit och jag bad att få tala med en läkare. De ljög då för mig och sade att det inte fanns någon läkare på sjukhuset eftersom att det var lördag. Då blev jag på riktigt rädd för att jag skulle dö. Jag blev lagd ensam på mitt rum resten av helgen. Orkar knappt röra på mig och det enda jag egentligen klarar är att ta mig fram och tillbaka till toaletten på rummet. Dagen efter minns jag att sjuksköterskan kom med en ny tablett och bad mig ta den. Jag blev så chockad av tilltaget, när alla måste ha sett hur sjuk jag blev av den första. Jag vägrar, hen går ut ur rummet.
På måndagen blev jag hotad med utskrivning om jag inte fortsatte med Abilify. Det blev väldigt svårt, då jag fortfarande var där i tron om att jag skulle få hjälp. Jag försökte förklara att jag kan tänka mig att ta emot hjälp, men inte just Abilify då jag hade blivit så sjuk och ingen verkade riktigt bry sig. En ur personalen uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att jag skulle få stanna kvar. Jag försökte förklara att jag var där för att få hjälp och inte för sakens skull.
Jag blev utskriven, då hade jag varit där från natten till fredag till måndag om jag minns rätt. Till en början sade de att jag slapp bli utskriven om jag testade en annan medicin, vilket jag gjorde. Sedan fick jag reda på att det hade varit meningen att jag skulle bli utskriven hela tiden, på grund av platsbrist. Jag IVO-anmälde sedan händelsen, men utredningen blev nedlagd då det stått i mina journaler att jag hade fått god vård. Vilket inte är jättekonstigt, då det var personerna jag anmälde som skrev mina journaler. Vill t o m minnas att man hade skrivit att jag hade högre blodtryck – alternativt lägre feber – än jag faktiskt hade. Mitt förtroende för svensk sjukvård rasade där och då. Man är liksom så rättslös inom vården. Kanske också rasade förtroendet för min egna kropp.
Jag blev inlagd på natten efter att ha suttit i åtta timmar på akuten. När jag kommer upp till avdelningen frågar personalen om jag vill ha en sömntablett, till vilket jag svarar ja. Min normala dos är 12,5 mg och jag fick 50 mg. Jag brydde mig inte om det då jag mådde så dåligt och bara ville sova. Jag sov väldigt djupt och morgonen efter vaknar jag av att någon står och skriker vid min sängkant. Jag hade väldigt svårt att vakna då sömntabletterna i sig har en väldigt markant hangovereffekt, och fyrdubbel dos gjorde att jag var helt borta.
Till slut lyckas jag förstå att det är överläkaren på avdelningen som står och skriker. Hen vill ha ett inskrivningssamtal och skriker att jag måste gå upp. Jag har väldigt svårt att orientera mig, röra mig och tala på grund av den höga dosen medicin. Efter ett tag skriker överläkaren att om jag inte går upp med en gång så tänker hen ringa mina anhöriga och att jag får åka hem. Sedan lämnar hen rummet.
Efter en stund – oklart exakt hur lång stund – lyckas jag resa mig ur sängen. Går till personalen och säger att jag skall åka hem. Det känns som om jag befinner mig i en dimma och jag har svårt att gå rakt. Jag blir utsläppt. Lite senare läser jag i mina journaler att att överläkaren har skrivit att jag lider av ”bristande sjukdomsinsikt”.