Jag var inlagd på avdelning 362 och fick bara gå ut på promenader om jag gick tillsammmans med personal. Skötaren som gick med mig köpte alltid saker till mig på Pressbyrån under promenaderna. Han sa att jag var ”söt som en blomma” när jag ler och att jag därför ”borde le oftare”. När jag skulle skrivas ut tog samma skötare min mobiltelefon och la till sig själv på facebook.
På avdelning 365 pratade sjuksköterskan med mig i över en timme, och försökte övertala mig om att träffa hen privat. Hen sa att jag aldrig kommer att överleva utan hjälp, och att psykiatrin aldrig kommer att hjälpa mig. Hen menade att jag därför behövde just hens hjälp. Jag fick obehagskänslor.
På psykiatriakuten gav en skötare mig sin privata mailadress, och sa ”du kan alltid skriva till mig”. Han insisterade på att följa mig ut, och försökte krama mig när jag skulle gå. Vid ett senare besök på psykiatriakuten, satt jag ensam med honom i triage-rummet. Under triagesamtalet berättade jag att jag var i så dåligt skick att jag inte klarade att duscha. Han sa då: ”du är väldigt söt fast du inte duschat”. Han frågade sedan varför jag inte mailat honom. Jag kände mig väldigt utsatt eftersom jag satt ensam med honom, och dörren ju är låst.