Etikett: patientberättelse (Sida 1 av 2)

Blev remitterad till PMG efter att jag varit inlagd för första gången, efter ett trauma då min dåvarande partner hade utsatt mig för våld och dödshot. Först fick jag träffa en sjuksköterska som sade att det inte fanns något de kunde göra för att hjälpa mig. Kontaktade då Patientnämnden som hjälpte mig att få en tid hos en psykolog. Jag berättade för psykologen om att jag hade varit i en destruktiv relation och fått nytillkomna symtom (derealization och recidiverande depression) efter det. Hen ville utreda mig för personlighetsstörning. Jag gick med på det för jag litade på att hen visste vad hen gjorde. Utredningen visade att jag uppfyllde kriterierna för Fobisk Personlighetsstörning, som yttrar sig i svår social fobi och undvikande av människor. Psykologen övertygade mig också om att ställa en borderlinediagnos, trots att jag inte uppfyllde kriterierna, för annars sade hen att hen inte skulle kunna hjälpa mig. Jag hade fått väldigt bra kontakt med hen och ville desperat ha hjälp då jag mådde så dåligt, så jag gick med på det utan att inse vad det skulle innebära. Jag läste flera år senare den utredningen och såg att hen hade ljugit i journalerna, bl.a skrivit att jag skulle lida av ”lättväckt aggression” fastän jag har stora problem med förtryckt ilska. Den diagnosen är nu avskriven av en privatpraktiserande psykolog men den förföljer mig överallt. Så fort en vårdgivare ser den i mina journaler så antecknas den, trots att jag alltid har med mig ett intyg på aktuella diagnoser när jag söker vård och jag har blivit otroligt illa behandlad inom den somatiska vården genom åren. Bl.a har fysiska besvär avskrivits som ”ångest” utan att jag ens har blivit undersökt, så har fått behandla mig själv flera gånger.

Jag blev erbjuden att behandla min ”borderline” med MBT – mentaliseringsbaserad terapi – två gånger i veckan (en gång individualterapi med samma psykolog, en gång i grupp) i ungefär två år. Detta till trots att jag aldrig har haft några som helst problem med att mentalisera. Jag gick alltid på individualterapin men hade svårt med gruppterapin då min sociala fobi gjorde det svårt, det var dessutom väldigt hetsig stämning i min grupp och flera personer fick lov att sluta. I individualterapin pratade vi mycket om barndomstrauma och det var väldigt skönt att få prata ut om det. Flera gånger försökte jag ta upp min PTSD efter partnervåldet (hade bl.a problem med att gå in i matvarubutiker eftersom att jag fick panik av att se ett visst märke av frukostflingor) i individualterapin men psykologen sade bara att jag nog inte har PTSD. Då hade jag faktiskt redan en PTSD-diagnos sedan jag var yngre och hade blivit misshandlad. Inte förrän efter ungefär ett år berättade jag exakt vad som hade hänt och då ändrade hen sig och sade att hen förstod varför jag var traumatiserad. I slutet av terapin gick min psykolog på föräldraledighet och jag fick en ny psykolog.

Efter terapin förväntades man vara återställd. Man fick tre ”boostersamtal” med sin individualterapeut och kontakt med en arbetsterapeut. Jag var dock i alldeles för dåligt skick; sov knappt, var dissociativ mesta delen av tiden och hade börjat få problem med minnet (vanligt symtom på PTSD) för att kunna ta till mig av mötena med arbetsterapeuten. Jag minns att jag använde mina ”boostersamtal” med den nya psykologen för att få stöd i mitt trauma. En gång då min nya partner skulle resa till staden där min f.d partner bodde och jag hade totalt panik över att det skulle hända hen något. Psykologen valde då att bara fråga mig ”är stad XX en stad som gör folk otrogna?” varpå jag svarade ”nej” och sedan tyckte hen att vi var färdiga. En gång behövde jag stöd då en av mina föräldrar blev illa utsatt av sin partner. Detta blev väldigt svårt för mig då hen sökte mycket stöd hos mig och partnern utsatte också mig när jag var barn, så det väckte upp väldigt mycket. Det enda min psykolog svarade på det var ”Jag skall vara ärlig mot dig. Du är klassiskt medberoende.” och sedan började hen av någon anledning förklara att om hens vän skulle ringa mitt i natten och be om hjälp så skulle hen inte åka dit utan ringa en ambulans. Jag gick därifrån och trodde att det var mig det var fel på.

Samtidigt fick jag också en könsutredning på Lundströmmottagningen. Den kunde dock inte genomföras eftersom att vi behövde prata om min barndom och jag mådde så dåligt av det, så psykologen jag hade där remitterade mig tillbaka till PMG, till traumateamet då hen tyckte att det var uppenbart att jag var traumatiserad och man får inte ta del av könsbekräftande behandling vid för svår PTSD. Traumateamet tog emot remissen men skickade strax tillbaka den. Jag fick träffa min nya individualterapeut flera gånger igen och psykologen på Lundströmmottagningen gjorde sitt bästa för att försöka få dem att ge mig traumaterapi, men de kom bara på ursäkt efter ursäkt för att inte göra det. Jag fick bl.a höra att min PTSD-diagnos inte var giltig för psykologen tyckte inte om läkaren som hade ställt den. Att jag istället hade ”extra mycket borderline” (hur jag nu kunde ha det när jag inte uppfyllde kriterierna) och borde gå i MBT en gång till. Jag blev uppmanad att skriva ned vad som hade hänt med mitt ex, vilket var enormt svårt och ledde till att allting rördes upp igen. Efter det så fick jag höra att det inte var PTSD, utan autism(??) och sedan att det inte var PTSD utan komplex PTSD och ”det finns det ingen behandling för för det är ingen riktig diagnos.” Jag kämpade i flera månader med att försöka få en traumabehandling, samtidigt som jag bara blev sjukare och sjukare och började få symtom på utmattningssyndrom. Till slut blev jag skickad på intensiv DBT-färdighetsträning fyra dagar i veckan, vilket förvärrade utmattningssymtomen då det var oerhört psykiskt påfrestande att behöva gå från ingen sysselsättning till hela dagar, dessutom hade jag stora problem med en anhörig som var i dåligt skick. Jag tänkte att om jag bara gjorde det som de sade åt mig så skulle jag få min behandling efter det.

Under färdighetsträningen drabbas jag av ett mentalt sammanbrott på grund av en akut händelse i mitt liv. Då var jag redan helt sönderstressad och var fysiskt sjuk med svåra smärtor och konstant illamående under hela behandlingen. DBT-terapeuterna kontaktar då min psykolog på PMG (eftersom att det fanns ett krav om att man behövde ha en fast vårdkontakt för att få gå i färdighetsträningen, så att man kunde få behandling om färdighetsträningen gjorde att man mådde för dåligt då det tydligen är vanligt i DBT) som vägrar träffa mig med motivationen att ”Förfrågan är kontraindicerad då patienten redan får behandling”. Jag fick alltså klara mig själv. DBT-terapeuterna tyckte så synd om mig att de smsade med jämna mellanrum och sade att jag var välkommen tillbaka, trots att man egentligen bara fick missa fem (tror jag att det var) tillfällen. Till slut orkade jag ta mig tillbaka.

I slutet av färdighetsträningen så skulle min individualterapeut träffa min psykolog på PMG tillsammans med mig. Hen rekommenderade att jag skulle få gå i riktig DBT. Min psykolog vägrade att överväga det och sade att jag självskadade ”för lite”. Jag konfronterade också min psykolog om saker hen hade sagt till mig, bl.a det med att hen kallade mig för ”klassiskt medberoende” och hen blåljög både mig och den andra terapeuten rakt upp i ansiktet och sade att hen hade ”väldigt svårt att tro att hen skulle säga något sådant”.

Efter DBT blev jag utskriven från PMG. I mina journaler stod det att anledning var att jag var ”omotiverad till behandling”. Detta hade de tagit ifrån att jag hade missat flera tillfällen i gruppterapin, på grund av mina sociala svårigheter, som de själva hade diagnosticerat. Jag blev sjuk i utmattningssyndrom bara tre veckor efter det beslutet och när jag sedan var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenpsykiatrin och sedan remitterad till öppenpsykiatrin igen (dock Mölndal den här gången) så hade jag jättesvårt att få vård och blev inte trodd när jag sade att jag hade CPTSD. De hänvisade till gamla journalanteckningar där det stod att jag var omotiverad för behandling och det enda jag blev erbjuden – trots att jag befann mig i akutfasen av utmattningssyndrom – var att gå i DBT-färdighetsträning i tio veckor igen.