Jag blev inlagd på natten efter att ha suttit i åtta timmar på akuten. När jag kommer upp till avdelningen frågar personalen om jag vill ha en sömntablett, till vilket jag svarar ja. Min normala dos är 12,5 mg och jag fick 50 mg. Jag brydde mig inte om det då jag mådde så dåligt och bara ville sova. Jag sov väldigt djupt och morgonen efter vaknar jag av att någon står och skriker vid min sängkant. Jag hade väldigt svårt att vakna då sömntabletterna i sig har en väldigt markant hangovereffekt, och fyrdubbel dos gjorde att jag var helt borta.
Till slut lyckas jag förstå att det är överläkaren på avdelningen som står och skriker. Hen vill ha ett inskrivningssamtal och skriker att jag måste gå upp. Jag har väldigt svårt att orientera mig, röra mig och tala på grund av den höga dosen medicin. Efter ett tag skriker överläkaren att om jag inte går upp med en gång så tänker hen ringa mina anhöriga och att jag får åka hem. Sedan lämnar hen rummet.
Efter en stund – oklart exakt hur lång stund – lyckas jag resa mig ur sängen. Går till personalen och säger att jag skall åka hem. Det känns som om jag befinner mig i en dimma och jag har svårt att gå rakt. Jag blir utsläppt. Lite senare läser jag i mina journaler att att överläkaren har skrivit att jag lider av ”bristande sjukdomsinsikt”.
Etikett: patientberättelse (Sida 2 av 2)
Blev inlagd på 365 för första gången efter ett självmordsförsök. På akuten vägrar man först att lägga in mig utan hänvisar till att jag ”alltid kommer att vara självmordsbenägen” och att ”det är lika bra att jag vänjer mig”. Blev dock inlagd ändå pga att personalen bytte skift innan det beslutades om någon åtgärd för mig och den nya läkaren gick med på att lägga in mig.
Personalen på avdelningen kändes ovanligt snälla. Dock blev jag av andra patienter tidigt varnad för överläkaren. När jag träffade hen för första gången för ett inskrivningssamtal fick jag frågan om jag ”köper benzo på svarta marknaden?”, till vilket jag givetvis svarar nekande. Läkaren säger då att ”det kan ju hjälpa mot ångest”, varpå jag frågar hur det är relevant i sammanhanget. Hen svarar att hen tydligen måste veta det för att kunna vårda mig. Samtalet fortsätter, jag tar upp mitt problem med maten och att jag har svårt att äta för att det känns som att jag har gått upp i vikt. Läkaren frågar då om jag brukar banta och säger att jag borde göra det för att gå ned i vikt. Sedan försöker hen argumentera för att skriva ut mig; bl.a så säger hen att jag tydligen skulle ha kommit överens med läkaren på akuten om att jag bara skulle stanna över helgen. När jag säger att någon sådan överenskommelse inte finns så säger hon att min katt nog saknar mig.
Jag går inte med på att bli utskriven och till slut går hen med på att ha kvar mig på avdelningen ”ett tag” samt upprättar en vårdplan i form av att min medicindos skall höjas. Jag åt vid tillfället ett SSRI-preparat, som hen vill dubblera på en gång, vilket jag inte går med på då snabba höjningar ger svåra biverkningar (det visade sig senare att jag inte var den enda vars mediciner hen var oförsiktig med, en annan patient hade hen satt ut hela dosen för med en gång vilket medförde att hen hade fruktansvärd ångest) och när jag sade detta skrattade hon mig i ansiktet och sade att hen är läkare och vet bättre än jag. Jag frågade då om hen någonsin hade ätit ett SSRI-preparat och vet hur det känns att mixtra med dem. Då blev hen arg, började skrika att ”medicinen kommer aldrig att ge någon effekt och sådana som du skall inte vara inlagda!” och stormade ut ur rummet. Kvar satt jag med en förvirrad underläkare som gick med på att bara höja min medicindos med 25 mg.
Dagen efter fick personalen på avdelningen order om att flytta mig till en annan avdelning med omedelbar verkan. Jag hade bett överläkaren specifikt att inte flytta mig till den avdelningen då det jobbade en underläkare där som för tillfället var under polisutredning för sexuella övergrepp. Då jag har svår PTSD på grund av sexuella övergrepp i min barndom så bad jag hen att inte få bli flyttad dit. Personalen som skulle varsko mig visste inte detta, utan kallade överläkaren till ett samtal med mig. Detta samtal spelades in av mig då jag var orolig för hur jag skulle bli bemött. Hen sade att jag skulle bli flyttad till den andra avdelningen. Jag svarade att hen kunde inte göra det, då jag har PTSD efter sexuella övergrepp. Jag hade panik i det här skedet. Hen sa att jag inte hade något val och då bad jag att få skriva ut mig, för att jag hellre dör än att hamna på den avdelningen. Hen sade att hen kunde skriva ut mig, då jag mår bra. Jag började gråta och sade att ”jag mår inte bra!” och ”vad fan vet du om det?”. När jag hänvisade till min PTSD skrattade hen åt mig och sade att jag inte skulle bli ”våldtagen” (hen gjorde citationstecken med fingrarna) för att läkare gör inte så, och om jag skulle bli det så fanns det personal på avdelningen som kunde se efter mig. Vid det här laget hade jag så kraftig ångest att jag var tvungen att lämna samtalsrummet. Det sista hen sade till mig var att ”du har ingen rätt att svära fastän du har borderline” varpå hen flinade åt mig.
Ute på avdelningen sökte hen upp mig och sa att ”du flyttas till den andra avdelningen nu. Oavsett vad du tycker. Sånt går inte att välja” Jag frågade om hon visste vad PTSD var och hur det fungerar, men hen flinade bara. Jag var i telefon med min psykolog precis då, som hörde konversationen och bad att få tala med hen. När jag frågade tvärvände hen och sade att hen inte tänkte tala med någon alls.
Personalen på avdelningen gick senare ihop och försökte få mig att inte bli flyttad till en annan avdelning. Överläkaren vägrade och hänvisade till att det inte gick. Jag frågade avdelningens sjuksköterska om denne visste hur överläkaren behandlade oss och hen såg mig i ögonen och nickade försiktigt. När överläkaren sedan hade gått hem för dagen samlades personalen i personalrummet. De ringde några samtal och jag fick en plats på en annan avdelning istället.
Jag anmälde sedan överläkaren till vårdenhetschefen, som kom ned till avdelningen jag blev flyttad till och lovade att hen skulle åtgärda detta på något vis. ”Jag kan inte lova vad som skall hända eller när, men jag kan lova att något kommer att hända.” Hen berättade då också att hen hade hört från personalen att överläkaren efter vårt första samtal hade stormat in på avdelningen och skrikit att hen skulle polisanmäla mig